Til ære for svenskane, som feirar Gustaf Fröding, skal eg sitere opninga av Balen, som handlar om eit ball i Värmland, og Fröding er ikkje nådig mot seg sjølv og mot dei svenska militærkåren:
Balen En hjältedikt. I. Det var en gång, när jag var mycket ung, då varje möda var mig lång och tung, och på boh'mens alla vägar drev jag, Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag, ibland i sorg och punsch bland vänner smalt jag och stundom slösade och stundom svalt jag och gick och drömde dumt om guld och lager, tills jag blev sjuk och ful och gul och mager. Det var en gång, det var en Oskarsbal en vinterkväll i stadens festlokal. Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken, den var för lång, för vid, för hög i nacken, mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten, stack prydligt av mot vita halsrosetten, en knapp var borta, ena klacken sned, min själ i olag, mitt humör ur led. Och runt omkring mig trängdes stadens crÍme i all sin prakt provinsiellt förnäm, vår överhet stod klädd i guldgalon kring länets hövdings ståtliga person och vasariddarne av handelskåren kring vår senator, brännvinsadvokaten, och i en vrå stod major Gyldenstorm och kapten Adelfeldt i uniform, och här och där en löjtnant, rak och grann, gick vridande mustaschen av och an, och här och där det stod en skock civila i väntande och stelt på stället vila. Och utmed väggarne satt tant vid tant i gult och gredelint och annat grant och tyllomfluten, brokigt skiftande, satt flicknoblessen, makligt viftande med fläktorna kring sina unga drag i flickförnämt och nådigt självbehag. Som världserfaren kritisk pessimist jag fann det hela tomt och fult och trist och kände oro för min sneda klack och för min lånade fördömda frack och tänkte: "Det är dumt att gå på bal" men vänta, länets hövding håller tal. Champagnen dracks, det ljöd "en enkel sång ur svenska hjärtans djup en gång."
Dette er altså del I, og tilsaman har diktet, som opnar diktsamlinga Nya dikter etter kvart 10 nummererte delar i kvart sitt eige distinkte rytmiske versmål. Heile diktet følgjer samstundes ei lengre soge med fröken Elsa og eg-personen som hovudpersonar. Og diktet er vel noko heilt utan like i nordisk poesi. Ein annan ting: Eg merkar for eigen del kor underbart lett det er å slå rett over i hovudet mitt til svensk…
Å vinne fram i det stive svenske standssamfunnet låg ikkje for den sjølvstendige Gustaf Fröding. Det viktige for oss er at han blei fødd inn i adelege/militære familietilhøve utan å ha lyst – på nokon måte – til å følgje opp den kursen; han brukte til dømes opp arven etter ein far som gjekk bort tidleg, det var ein arv etter notida sin målestokk på 1 million kroner, i løpe av eit år, blir det sagt, på ingen ting!
Her er ei norsk utfordring på å feire Fröding også i Noreg .
Ein tanke om “Gustaf Fröding”